Är Volvokunden viktig för Volvo, myt eller sanning

Samma pris: ca 500 kr

Det ena är en kuggring som ger impulser till ABS-bromsen väger 30 gram. Gissad självkostnad <5 kr. Som reservdel tar Volvo/Bilia 500 kr. Det andra är är ett hjullager som väger ca 3000 gram. Självkostnad ? Som reservdel kostar den på Biltema 500 kr, på Bilia ca 1800 kr.

Det känns som ett självmål. Någon fartblind ekonom på Volvo PV har satt priset på kuggringen.
Det vore roligt att se den personen ställa sig öga mot öga mot kunden och säga: "Jag skall ha 500 kr för den här ringen."

Debattinlägg ang Volvokrisen

Insatt i GP 30 sept 2008

Hej!

Sänder ett debattinlägg angående Volvo PV:s situation. Du lever själv i ett heldatoriserat företag.

Ni är också ett företag som fortlever under helt andra tekniska förutsättningar än för tjugo år sedan.

Det är mot kunden ändå samma gamla GP. Samma gamla Volvo.

Jag var en tungt drivande kraft i datoriseringen av alla tekniska processer både inom Produktutveckling och delvis Produktionsberdning fram till 1991.

Två saker förvånar mig. Inte att datoriseringen som jag förutspådde skulle ta ytterligare tjugo år, utan hur genomgripande den blev, med framtagning av bilar och produktionslinor helt virtuellt i datorn.

Det andra är att personalen inom Pruduktutveckling har fördubblats. Jag visade för ledningen i flera exempel att man med datoriserade konstruktionssystem kunde minska konstruktionstiden i planerade arbetstimmar med 90%.

Det visar att vägen mot den perfekta konstruktionen är oändlig.

Hälsningar

Sven Holmberg

Välj rubrik

När Volvo PV:s svåra situation blev synlig i media förklarade Fredrik Arp att man skulle effektivisera sig ur krisen. Magnus Sundemo, talesman för akademikerna varnade i en debattartikel i GP för den unika kompetens som höll på att gå förlorad. Olle Ludvigsson från facket var i det skedet förtröstansfull. PV hade ju klarat tidigare kriser. Journalister i olika media och professorer från Handelshögskolor, specialister på bilindustri framförde sedan det uppenbara, dollarkrisen, miljöproblemen och för stora bränsleslukande bilar i för små serier.

Det som återstår för att få bilden komplett är att se bilindustrin i ett övergripande industrihistoriskt perspektiv, att inse hur fort allting förändras. Bara i ett tidsfönster på tjugo år förändras allt så radikalt att inga gamla sanningar gäller.

I ett tidsfönster på hundra år från 1910 till 2010 fick industrin mekaniska muskler genom att omvandla energi till kraft från vattenkraft, fossila bränslen och till sist kärnkraft, främst genom olika typer av motorer. Det präglade och omskapade världen under de första femtio åren inklusive ett brutalt världskrig.

I den andra halvan från 1960 tillkom den digitala tekniken, datorerna, förmågan att lagra och hantera logik. De första tjugo åren kom att gälla enkla ekonomiska och administrativa rutiner hanterade i sk stordatorer i fristående datacentraler. 1980-90 blev en brytningstid med en helt ny datateknik. På mycket kort tid blev det möjligt att styra alla bilindustrins tusentals processer med programmerad logik. Det skapade ett totalt kaos i de beslutsprocesser som skulle hantera strategier, teknikval och prioriteringar inom alla företag.

Det fanns utspritt inom Volvo ett antal små grupperingar med tjugoårig kompetens från att skapa den här typen av processer. Volvo hade fem chefnivåer helt utan datakompetens. Det uppstod en förståelseklyfta stor som ”Grand Canyon”. Man släppte in leverantörer av datorutrustning och förtroendevalda personer utan ens kvasikompetens i beslutsprocesserna. Ovanpå detta kom Renaultaffären, som låg processtekniskt helt fel i tiden. PV arbetade sig ur krisen med ny ledning och med hjälp av en fortsatt otrolig utveckling av kraftfull datateknik, där man successivt också kunde köpa in sig i färdiga lösningar.

För att förstå förändringen i sin helhet måste man referera till biologiska processer. Den digitala koden, DNA i en stamcell styr de tiotusentals processer som skapar och underhåller en människa i hundra år. Koden någon gigabyte stor kopierar sig själv miljarder gånger. (Volvoingenjören Alf Ohlsson har i sin bok ”Industriell botanik” gjort intressanta jämförelser mellan industriella och biologiska processer. Boken finns bara på nätet).

Under perioden speciellt efter 1990 har större delen av hela bilprocessen datoriserats, från produktdesign till flödet av färdiga bilar ut till kund inklusive alla leverantörer och deras transportflöden. Man skulle kunna samla all kod till en bilprocessens DNA. Till det kommer datorerna i bilen, bilens egen DNA.

Vi har nu en situation där funktion, kvalitet och effektivitet är inbyggd i processen. Den kan helt eller i delar flyttas geografiskt, vilket vi redan sett många exempel på. Ännu viktigare är att den kompetens som behövs för att skapa en så otroligt komplicerad produkt som en bil, och det gigantiska nätverk av processer som behövs för att tillverka den, ligger i datoriserade hjälpmedel. En försvinnande liten del är skapad inom företaget. Det mesta är kommersiellt tillgängligt för alla bilfabrikanter.

Det är dags att sluta drömma. Har man tid, pengar och produkter i stor volym som håller sig attraktiva under en längre tid, så kan man trimma och finslipa processen i oändlighet mot framför allt hög kvalitet och låga priser. Digitalt styrda processer är stabila. Det man förbättrat består.

Volvo PV har efter återhämtningen valt att ligga i i datoriseringens framkant för att stötta marknadsföringen med korta ledtider till nya modeller, som dessutom är laddade med mängder av datorstyrda finesser. Man kundorderstyr produktion och skapar oändligt med varianter. Små volymer och tidspress, komplicerad teknik och ambitioner om nolltolerans mot fel, stressar hela nätverket av delprocesser. Marknadssidan skall kompensera den här snedtändningen mot riskerad sämre kvalité och högre kostnader med en tuff marknadsföring riktad mot mindre priskänsliga kunder.

Det har ju fungerat för Porsche som snart äger hela VW och därmed även Scania. Men inför omställningen till radikalt ny bilteknik ligger den satsningen för Volvo PV fel i tiden.

Sven Holmberg

Civilingenjör

Tre bilder

Kalle Knäppskalles mekaniska spade

Kalle Knäppskalle ställde en fråga till mig: ”Varför finns det ingen mekanisk spade?” Jag blev ställd och undrade vad han menade. ”Jo”, sa Kalle, ”det finns hundratusentals äldre människor i Sverige, som lever för sina trädgårdar. Det är dessutom en majoritet av kvinnor. En äldre kvinna beklagade sig till mig och sa att hon klarade allt, men orkade inte gräva. Varför finns det ingenting mellan spade och liten grävskopa?

”Jag tänker”, sa Kalle vidare,” på en spade som vibrerar sig ner i jorden med ett lätt tryck på bladet och en magisk hand som lyfter den. Du vet hur det känns, när du fått ner spaden i jorden. Du trycker ner med höger hand för att bryta loss jorden och tar i med vänster hand ner på spadskaftet för att börja lyfta. Det är då det knakar i ryggen. Där du har handen sitter det en lina i en krok som drar och lyfter. Du behöver bara hålla emot med höger hand och spaden kan ha ett långt skaft.

”Den magiska handen”, sa jag, ”är det inte armen på en grävskopa”. Det tar tid att diskutera Kalles befängda idéer. Det gäller att komma undan. ”Dumma dig inte” säger Kalle”, tänk enkelt. Slagborrmaskiner vibrerar och den magiska handen kan vara någon form av vinsch eller teleskophistoria. Du måste ha något att fästa en krok i, en trefot, en stege mot en vägg…. Det är ett problem med många lösningar, eller tänk tvärtom. Spaden är användbar där du kan lösa det gräva upp runt en husvägg, tex. Om alternativet är en grävskopa i trädgården, så är människan väldigt kreativ.

”Tänk på”, sa Kalle,” i ditt anletes svett presterar du bara ett par hundra watt. Får du muskelhjälp och kan gräva ett spadtag var sjätte sekund, så kan du gräva upp en stor gräsmatta för hand. Tänk dig en vanlig metallstege som ligger på två trappstegar. Du flyttar kroken ett steg i taget. Det är ett omöjligt jobb med ett årslångt startmotstånd, som kanske till och med blir roligt.

Kalle Knäppskalle har sina idéer. Det kanske inte är så tokigt tänkt. Finns det behov, finns det en lösning för det mesta. En tävling, ett TV-jippo, ett pris på en miljon för bästa spaden skulle under alla omständigheter bli något spektakulärt, ett jordnära projekt. Det behövs ingen ny teknik. Det skulle bli en tävling öppen för alla med lite kunskap om ergonomi, mekanik, elektronik och känsla för smarta lösningar.

Legitimerade lärare

Vid senaste valet påstod någon från Svenskt Näringsliv att valet gällde 1500 miljarder kronor som stat, landsting och kommuner skulle styra över. Jag brukar nöja mig med statsbudgeten och runda den uppåt till 900 miljarder. Då blir det jämt 100 000kr per medborgare, stor som liten. Men jag kan tänka mig en siffra runt 160000 kr per person för rubbet kungen, försvaret, vården, skolan, pensioner, domstolar, fängelser, u-hjälp, EU, en massa räntor till stadsskulder och sådant. Så Svensson, du och din fru med era två barn, det är 640 000 kr/år ni var fjärde år avsäger er rätten att själva bestämma över Det är vi demokratiskt överens om.

Igår lyssnade jag passivt, när två representanter, en lärare och en läkare, båda med livslång erfarenhet talade om pengaflödet till sina två områden i fokus, skolan och vården. Det är lika stor brist på behöriga lärare som läkare. Det var ett vänligt, sansat samtal om en bra skola och en bra vård, men med totalt otillräckliga resurser. Så kom man fram till vårdgarantin och sjukvårdens möjligheter att fuska sig runt garanterade tre månader. Det krisar hela tiden och då kommer bemanningsföretagen in i bilden. Bemanningsföretagen betalar 22000, sa läkaren plus bostad och alla omkostnader, resor och sådant. Läraren var förundrad, bostad, omkostnader ok, men 22000, lärarlön? Förlåt mig, sa läkaren. Jag menade 22000 i veckan.

Så kära medborgare, visst skall vi ha skolgaranti, som Jan Björklund säger med legitimerade lärare. Då kommer bemanningsföretagen som ett skott med sina stafettlärare. Läraryrket kanske kan bli attraktivt igen.

Mina tre stordatorer

Här ser ni mina tre stordatorer, en under bordet och en i vardera örat. I ett tidigare inlägg talade jag om att Volvo PV byggde bunkrar med metertjock betong kring sina stordatorer. Det var datorer som hade en bråkdel av den kapacitet som jag har under bordet. Däremot tror jag att den i örat, som ni ser borde haft skydd mot terrorister, är mer i den storleksordningen. Stordatorn är till vänster. Till höger sitter högtalaren.
Nu har jag av mina vänner fått ett bundet specialtryck av Alf Ohlssons bok:Industriell Botanik. Läs och häpna över detta mästerverk.
Finns på nätet, se länk.
http://hem.fyristorg.com/industrial-botany/index-swe.htm

Kalle Knäppskalles skröna om Albert som pumpade pengar

Kalle Knäppskalle stod med handen vid höften och handflatan neråt och rörde lätt på pekfingret.

”Vad gör du” frågade jag . ”Jag pumpar pengar”, sa Kalle. ”Du vet jag träffade en gammal skolkamrat som heter Albert. Vi kallade honom för Einstein. Han var lite udda, men skärpt. När jag frågade vad han sysslade med höll han ut handen så här, viftade och frågade, vad det här är. Inget nytt sa jag. Ungefär en meter. Vet du vad det här är då, fortsatte han och höll handen still, rörde bara lite med pekfingret. Det här är hundra procent plus minus en halv procent. Du förstår jag handlar med valutor med mina fingrar på ett tangentbord och med fingertoppskänsla förstås. Köper, säljer, köper, säljer… Samtidigt rörde han på fingertoppen upp och ner. Köper för hundra miljoner säljer för hundraen, pumpar pengar, förstår du. Väldigt lite skvätter över på mig, men det lever vi gott på. Häftigt sa jag, men var får du hundra miljoner ifrån.

Jo det är en annan historia, sa han. Jag har en gammal kollega på jobbet som blivit finanschef. Han hade fingertoppskänsla och precision i allt fysiskt, golf, tennis, segling, dansade som en gud, men kunde inte hålla rytmen, när han skulle pumpa pengar. Han satt bredvid mig på jobbet och hade jag inte hållit hans huvud över vattnet ett antal år, hade han sjunkit som en sten.

Resten förstår du nog, sa Kalle till mig. Kompisen gifte sig med tjej, som hade en farsa, vars företagsimperium behövde en finanschef och svärsonen var ju insatt i branschen. Albert fick pumpa pengar åt kompisen som i sin tur växte till ett finanslejon. Kalle frågade Albert, varför inte han kunde bli finanschef, varför han nöjde sig med skvättpengarna.

Jag har försökt, sa Albert. Jag är ju inte dum. Jag visste vad som fattades. Jag passade inte in. Det blev en märklig historia. Jag gick till en ”von-kvinna”, det var inte von Rosen. Jag nämner inga namn. Hon var specialiserad på styling och profilering. Det var inget märkvärdigt. Hon hade sitt exklusiva nätverk. Det gällde först ny frisyr, nya kläder, skor och goda råd. Våra bilar, vårt hus i Vallentuna och även min fru fick godkänt. Någon styling av henne blev det inte. Det var två starka kvinnor som stod mot varandra. Ett spänningsfält, som var kusligt att uppleva. Min fru sköter allt praktiskt hemma, har järnkoll på allt och har hur mycket energi som helst.

Efter allt det elementära, gick von-kvinnan in i väggen med projektet "mig", Albert. Det var kört på alla fronter. Golf, tennis, segling, skidåkning gick inte. Ut och festa för en nykterist och vegetarian var ju inte att tänka på, sa Albert.

Men ”von-kvinnan” kom med en lösning, sa Kalle till mig. En av hennes vänner, en koncernchef ville sälja sin eleganta flyingbridgebåt. Den var full med prylar och den körde man enkelt med fingertoppskänsla, sa hon. Perfekt för Albert. Priset var en halv miljon för högt upptäckte Albert senare, men i det priset ingick att Albert skulle bli inbjuden till finansvärldens mest berömda och insiderskyddade fest ut i Stockholms skärgård. Båten hade ett nylagt teakdäck. Just ”teak” visste inte Albert, men det var något finare utrotningshotat väldigt exklusivt trädslag. Teakdäcket skulle vara inträdesbiljetten. Alla skulle beundra det.

Albert köpte båten och hans fru blev halvt vansinnig på honom. Men ”fan var i båten” och hon gick igång. Hon drillade mig och ungarna på all ledig tid den månad vi hade på oss, sa Albert. Genom att samtidigt köra fram på ena motorn, back på den andra och en och annan knuff med bogpropellern kunde man göra eleganta tilläggningar. Hela tiden skyddade hon teakdäcket med utlagda små mattor. Linor, fendrar, allt fanns på plats.

Dagen D var vi riggade från topp till tå, sa Albert, helt enligt von-kvinnans direktiv. Båten var ett professionellt val rätt i alla detaljer. Det garanterades av förre ägaren som var en ikon på motorbåtar. Allt såg lovande ut. Problemet var bara att vi glömt fylla på diesel. På det enda stället på vägen var det en kö av båtar. Eva, min fru upptäckte snabbt två saker. Vi behövde fler fendrar och grabben på macken skvätte med dieseln. Dieselfläckar på teakdäcket, hemska tanke. Jag fick sticka iväg och köpa fendrar och när jag kom tillbaks, såg jag Evas bak i vädret. Hon hade klippt hål tvärs genom en dagstidning, låg på knä och höll den över hålet medan grabben tankade. Bakom oss hade vi en svart, jättelik cigarrformad blänkande ny monsterbåt.

Den körde om oss med dubbla farten och mullrande motorer på vägen ut och låg bland andra stora motorbåtar vid bryggan, när vi kom fram. De stora segelbåtarna låg för ankar på svaj utanför. Vi fick lägga till utanför två rader båtar, bland andra monsterbåten. Vi klarade det elegant, men till ingen nytta. Det var tomt på bryggan.

Det kändes inget vidare, sa Albert att gå uppför den breda trappan och över den enorma terrassen in mot de öppna altandörrarna. Vi blev stående i öppningen och alla tittade på oss. Värdinnan var på gång och tio sekunder senare hade krisen varit över. Men han med monsterbåten, som Albert såg var en kändis, ”Börskometen”, viftade med en tidning. ”Ni har läst den hoppas jag, sa han och vecklade ut den. Det var ett hål i tidningen som blev två då. Han tittade ut först genom det ena och sedan genom det andra. Eva påstår än idag att man storskrattade, men jag hörde inte det, sa Albert och Börskometen hann också säga något överslätande. Men det var för sent.

Eva var redan på språng ut över terrassen nerför trappan ut på bryggan. Där hejdade hon sig och började göra loss tamparna till de tre båtar som låg innerst. Jag försökte hejda henne, men då var hon redan ombord på vår båt, startade motorerna och började backa ut med fem andra båtar hängande vid vår. Jag fick inte loss våra tampar förrän hela flottan dunsade emot en segelbåt och Eva drog av på gasen. Sedan bar det av med fullgas. När jag fått stopp på henne och iskylan mellan oss lagt sig, frågade jag försiktigt, om hon glömt tidningen eller verkligen lagt den i soptunnan. Helt fel fråga! Ny iskyla! Så sa hon: "Skärp dig Albert, skitstöveln stod och flinade åt mig, när vi tankade. Han såg att jag la tidningen i soptunnan. Han hade haft sin show, innan vi kom. Såg du inte hur dom glodde. Fattar du inte att från din första kontakt med den fjompan, har dom haft koll på oss.

Till slut skrattade Eva lite hysteriskt och sa att vi klarar oss. Vi behöver inte dom där pajsarna som rotar efter sopor, för att dra löje över andra..

Så svar på din fråga Kalle, sa Albert. Jag blev ingen finanschef. Jag pumpar pengar på jobbet, ser ut som jag vill och gör vad jag vill på min fritid.